Egentligen vet jag inte syftet med tråden mer än att få lite insikt i hur jag kan ta mig vidare.

I korta drag blev mitt liv inte som tänkt.
Situationen just nu är usel, oavsett hur man vänder och vrider på det, är man 30 som mig och en man har man stora förväntningar på sig.

Jag har inte:
- Jobb, utbildning
- Egen bostad, bor fortfarande hemma.
-I princip 0 kr förutom lite csn.
- Ej körkort
- Ej rest utomlands

Utan att dra ut på det har anledningen i korta drag varit mental ohälsa i form av ganska svår panikångest samt agorafobi (helt enkelt svårt att ta sig ut och klara en simpel vardag) för att dra det kort. Påverkat mig enormt, alla negativa delar i livet är utan tvekan kopplat till det.

Det enda positiva jag kan plocka är:

- Jag är hälsosam i övrigt det ska man va tacksam för, förvisso är mental ohälsa handikappande beviseligen men det går bli av med vill jag tro.

- Trots jag hade det svårt brukade jag åtminstone tänka att kropp är gratis det kan man ta hand om, har god fysik och tränar dom dagarna jag känner jag kan.

- Ser bra ut, är rätt fräsch av mig och klär mig bra och tar hand om utseendet som individ hade folk aldrig trott jag har dessa problem. Det har hjälpt självkänslan.

- Har haft pengar innan som jag sparade ihop ca 650k men en familjemedlem gjorde något illa som jag inte behöver gå in på.

Det jag gör idag:
Försöker plugga upp betygen för att söka nu i vår till universitetet blir höst 2027. Känns sent som 30 åring men. Jag har inget val.

Försöker öppna något eget men är rätt svårt.

Försöker bli av med agorafobin/panikångesten men även det är svårt sökt ofta kbt och massor men aldrig riktigt hjälpt mig.

Man ser alla andra lyckade 18-35 åringar och tänker vart har man hamnat så snett, det tynger speciellt idag då man fyller 30.

Vill nog bara ha tips hur jag hittar en väg ut från mörkret och tar tag i livet. Det finns så mycket jag vill göra.

Målet är väl det vanliga, hitta en partner, fixa ett enkelt boende, ta en utbildning, ha ett någorlunda tryggt och stabilt liv.

Kanske dum fråga, men såg carolina reapers för typ 25 spänn på hemköp o funderar på om man skulle köpa och testa att äta en. Hur illa är det liksom?

Kommer det sabba en halvtimme, en timme, en dag eller en helg?

Jag har inga problem med den starka maten man kan köpa i sverige och ber oftast om thaistarkt på thaiställen, men äter det inte varje dag.

Nån som testat?

Hallå hallå!

Jag har en fråga gällande knivlagen här i Sverige. Jag kommer ursprungligen från ett land utanför EU, men har bott de senaste 20 åren i Tyskland innan vi flyttade hit.

Min familj och jag bor nu ute på landet i Sverige, och det är ganska långt att köra till sjukhus eller polis om något skulle hända. Efter att vi fick MSB:s broschyr ("Om krisen eller kriget kommer") började jag sätta ihop en krislåda/emergency kit att ha i bilen.

Jag funderar på att ha en fällkniv i krislådan, placerad i bagageutrymmet (under golvet vid reservhjulet). Kniven har ett blad på 9 cm samt inbyggd bältesskärare och glaskross. Kniven ärvde jag från min far som jobbade som brandman.

Får jag ha en sådan kniv i bagageutrymmet för detta ändamål, eller bryter det mot den svenska knivlagen?

Tack på förhand för er hjälp och era erfarenheter!

Jag verkligen hatar när människor tycker det är okej att bara släta över brott så brottsoffret får lida. Jag läste om en tjej som blev våldtagen på en privatskola, larmade om det men personalen tystade ner det. Jag har svårt att ta in det, att vuxna människor gör så. Jag blir så otroligt besviken och arg när jag läser sånt.

Jag tycker att det är fascinerande hur ofta människor som ägnar mycket åt sin tid att kritisera kriminella och kriminella invandrare själva sysslar med kriminalitet. Takes one to know one eller.

Fick min första lön i mitt liv och tänkte köpte något riktigt fint till min mamma som älskar laga mat men har gamla dåliga knivar.

Jag fick nyligen ett omdöme på en hemtenta (G) med kommentaren ”Språkbruk är delvis bristfälligt, det får du arbeta vidare med.”
Hur vet jag om mitt sk språkbruk är tillräckligt bra nog? Hur förbättrar jag det? Är det något jag ska tänka på i meningsuppbyggnader eller hur man sk skriver på ”akademisk nivå”?
Det förvirrar mig då jag fick Godkänt på hemtentan och jag oroar mig över ett examensarbete jag ska skriva till vinter.

Edit: Tack för all hjälp och rekommendationer!
Jag tror jag kan identifiera vissa problem när jag skriver mina meningsuppbyggnader/texter: 1. Min dialekt vill gärna vara med i uppbyggnaden, 2. Jag ska läsa mer svensk litteratur/artiklar/forskning för att få en bra förståelse hur man får fram ett bra stycke och sammanhang. 3. Många av er nämner att ta hjälp av AI för att hitta inkorrekta meningsuppbyggnader, eller som rättning, men ser inte bedömaren detta? Det är iallafall något som är väldigt strikt i mitt lärosäte.

Hej har en fråga till er föräldrar och er som har föräldrar runt 50 års åldern.
Är en 21 år och har även ett syskon på 19 och våra föräldrar tillbringar nästan all tid på helgerna hemma ensamma. Har varit så sen 10-15 år tillbaka och undrar är det självmant att man vill vila ut från arbetsveckan eller bara ta det lugnt eller en ofrivillig ensamhet? Dem slappar mest i soffan och gör inte så mycket. Ifall vi barn inte spelar fotboll eller sportar på andra vis. Är rätt orolig när vi förmodligen snart båda två flyttar ut hur det blir med dem. Samtidigt är det svårt samtal att framföra då det känns både känsligt och konstigt att lyfta fram. Samtidigt som man ser andra föräldrar hänga med varandra och hittar på saker. Ändå dem tillbringar tid med förutom oss barn är far och mor föräldrar. Är detta vanligt eller inte och ifall man är orolig hur framför man detta

Har relativt högfungerande autism, men är rätt så dålig på det sociala, jag har aldrig tränat upp det och undvikt det jobbiga så jag blev aldrig bättre.

Börjar närma mig 30 nu och har nyligen börjat ta tag i mitt liv, och en av sakerna jag gjort är att jag ansökt mig till habiliteringen för att förbättra mig på socialt samspel bl. annat.

Jag undrar om någon här, kanske någon som också har autism, har fått hjälp med detta via habiliteringen och vill dela med sig om hur det gick? Vad kan man förvänta sig få för hjälp, och hur bra var den?

Since Swedish and Danish are good friends and I belive I can learn things or "secret sauces" from Swedish founders while I can also share mine as well.

Feel free to write in Swedish, Jeg forstår jer godt :D

Hi, i was wondering if there is anything to do in the evening in stockholm on mondays (like is there any nightclubs open).

Me and my friends are leaving on wednesday so it would be great to go out one last time before leaving.

Thank you for your help

Tja! Ska rycka in som stridsfordonschef på I19 i Boden. Har sökt på nätet men hittat relativt lite och väldigt blandad info.

Undrar om nån gått den utbildningen och vad man kan förvänta sig av den? Vad är det man får göra generellt? Några personliga erfarenheter?

Tack för hjälpen

Hej! Haft en del amerikanska vänner som jag spelar med men tänkte kolla hur ni skaffade vänner närmare norden ni som har?
Lever med social ångest som varit svår att hantera fysiskt umgänge på några år men hoppas vara påväg att vända på detta genom att försöka exponera mig mer ute i fysiska livet men också se om jag kan lyckas roffa åt mig fler svenska vänner.

Tror inte denna gruppen tillåter annonsering så frågar därför mer generellt.

I’m a mother originally from Central Asia, where sexism is deeply embedded in the culture. Even many well-educated, otherwise decent men often hold traditional sexist attitudes, sometimes without even realizing it.
I’ve always hoped my daughter wouldn’t have to spend her life dealing with these attitudes or wasting her time and energy trying to be treated as an equal.
I’ve been married for five years to a Norwegian-American man, and one of the things I deeply appreciate about him is how naturally he treats women with respect and as equals. This personal experience, along with what I’ve read about gender equality in the Nordic countries, has made me curious about whether younger generations share these same values.
My daughter is 26, from Central Asia, 170 cm tall, around 68 kg, attractive, Christian, currently a medical student, and speaks English at a native level. She is educated, independent, and has her own ambitions.
I’m particularly interested in hearing from younger men in Sweden, Norway, Denmark, and Finland.
Do men in their 20s and 30s generally view women as equal partners, not just in principle but in everyday relationships?
Are educated, ambitious, independent women genuinely appreciated, or do traditional gender expectations still influence dating and marriage?
How would a young Asian woman like my daughter generally be perceived socially and romantically? Would her ethnic background make much difference?
Does being Christian affect dating prospects or attitudes toward serious relationships in your generation?
Is sexism significantly less common among younger Nordic men, or does it still exist beneath the surface, even among educated and progressive men?
I’m not looking for a perfect society. I understand that individuals differ everywhere. I’m interested in whether the values I’ve read about, and experienced in my own marriage, are genuinely reflected in the younger generation.
I would especially appreciate honest perspectives from Nordic men in their 20s and 30s, as well as women who have experienced relationships in both Nordic and more traditionally patriarchal cultures.
Thank you for sharing your experiences!

Man minns ju de flesta lärare man haft, men en av mina mellanstadielärare sticker verkligen ut. Hon var väldigt rak och ärlig, men också extremt dryg och kunde vara rätt olämplig i sitt bemötande av elever.

Ett minne jag har är när hon bad mig stanna kvar efter en lektion för att göra divisionstal. Jag var dålig på matte och blev lätt nervös när jag inte förstod. När jag räknade fel suckade hon, himlade med ögonen och sa att jag gjorde henne och alla andra besvikna och att jag aldrig skulle bli någonting i livet. Hon kunde även snacka skit om elever öppet och vara särskilt hård mot vissa som hade svårigheter i skolan.

Spola fram till idag: jag är i tjugoårsåldern och fick 1,9 på högskoleprovet i höstas, vilket innebäratt jag kommer in på min drömutbildning!

Det ironiska är att jag börjat fundera på hur mycket hon faktiskt påverkade mig. Hennes kommentarer och inställningen att ”livet är inte rättvist” tände någon sorts gnista i mig. Jag ville nog omedvetet motbevisa henne och visa att jag kunde lyckas. Vi gick på en kristen skola, vilket gör kontrasten lite intressant. Samtidigt har hon jobbat på samma skola sedan 1999, så hon har trots allt ägnat en stor del av sitt liv åt läraryrket. Hennes brutalt ärliga attityd var ju också alltsomoftast ett bra sätt att sakta introduceras in i vuxenvärlden, som inte är rättvis eller snäll.

Trots hennes brister har jag nästan börjat se henne som den lärare som påverkat mig mest, kanske till och med den bästa jag haft, just för att hon indirekt format mitt sätt att tänka kring livet.

Nu funderar jag på att skriva till henne på Instagram och tacka henne. Vi följer redan varandra, gillar varandras inlägg och hon kommenterade till och med på ett av mina. Jag har även funderat på att bjuda henne på fika.

Vad tycker ni? Är det konstigt, eller borde jag kontakta henne och tacka henne trots hur hon behandlade mig? Eller romantiserar jag bara en jobbig erfarenhet i efterhand? Oavsett vad är hon garanterat den lärare som har lämnat störst avtryck hos mig än i dag, och det är väldigt imponerande för en mellanstadielärare!

Jag tänker flesta av oss som inte medvetet tar långa promenader eller steg om dagen även om det är vid ett skrivbord med en walking desk eller rullband, tar inte alltid så många steg i vardagen då vi kanske åker bil, eller kommunalt ofta, hemma väl sitter man mest kanske.

Det kanske landar i att någon tar 2-5k steg per dag som max.

Vad tror ni det påverkar en att höja det till 10-15k steg per dag?

Jag insåg att jag snittade alldeles för lite kanske 3-4k per dag i sin höjd och insåg att jag gärna vill se minst 10k per dag och hoppas det ska ge några positiva effekter.

Vad är era erfarenheter?

Hej,

Jag arbetar på ett företag som gör en omfattande omstrukturering vilket innebär att ca 1/3 av tjänsterna ”på golvet” försvinner och min är en av de drabbade. Berörda (inkl. Jag) hade möten gällande ”möjlighet för omplacering” någon vecka sedan men det verkar mer vara en formalitet.

Vid tillfället då företaget informerade anställda om den här omstruktureringen lyftes möjligheten för gemensam överenskommelse mellan arbetstagare och arbetsgivare vilket var betald uppsägningstid samt ett mindre vederlagspaket (förväntar mig oerhört låg summa).

Har hittills bara varit med i a-kassa men nu när jag hamnat i den här situationen överväger jag att gå med något fackförbund för att föra förhandlingen åt mig, finns det någon poäng i detta eller är det bara att tacka och ta emot?

IF Metall är huvudsakliga fackföreningen men jag har väldigt lite tillit till de skyddsombud som finns på plats och skulle därför hellre välja något annat.

Är relativt främmande till dessa frågor så all input uppskattas

Jag har ingen aning om vilken sub som är bäst att lägga upp detta i, men jag chansar här. Behöver mest få skriva av mig och har lite funderingar.

Så om ni hade bott i en loftgång där alla grannar kan springa hur som helst och det är stora glasfönster och en glasdörr där ni bor. Ni blir hotade utav två personer att betala 100 000 kronor, de säger folk är ute efter er och "blanda inte in polisen, det hjälper inte". Hade ni vågat chansa på att bo kvar?

Jag vet att de bara vill skrämmas för jag hade kontakt med en utav idioterna för 1,5 år sedan och betalde 6000 för att bli av med idioten, när han ansåg att jag var skyldig honom för någonting. Jag ville göra rätt för mig så jag betalade. Han sa att vi var kvitt.

Nu kommer de 1,5 år senare och säger, vi behöver 100 000 kronor. Jag har glasfönster och glasdörr och det är lätt att ta sig in om någon verkligen vill skulle jag tro.

Hade ni bott kvar? Jag kan inte flytta heller, det går inte jag har dels lite skulder samt kan jag inte förstöra hela mitt liv och bryta upp pga det här.

Är det mest skrämsel från deras sida för att de såg att jag blev nojig förra gången och betalade, eller är det osäkert för mig? Polisen kan inte göra något åt boende för tillfället. En utredning är på gång så jag måste bo kvar så länge.

Bara undrar om det här är något som någon annan har varit med om tidigare, och att det mest är hot för att de märker att de får effekt?

Sen för övrigt jag förstår att folk här kanske inte är utbildade poliser eller liksom vet vad man ska göra. Man får dock ingen direkt garanti ifrån polis att de kan rycka in snabbt. :/

Tjena folkens!

Har snusat vita påsar/nikotinpåsar i typ ett år nu, kör runt 4-5 prillor om dagen så inget helt spårat. Brukar vanligtvis köra Zyn eller Velo på runt 14-20 mg och det har funkat dunder, förutom att tandköttet blivit lite svagare typ.

Nu har man ju flyttat till Tyskland och här e det helt omöjligt att hitta schyssta grejer i vanliga kaffor/butiker. Det enda jag lyckades haffa var "Garant Extreme" och ärligt talat e jag lite sketchy på att testa dem... Är rädd att de ska paja min hals/tandkött helt eller att nikotinkicken blir för spårad. Någon som testat, e de helt livsfarliga?

Sen undrar jag också om ni har några tips på andra alternativ man kan få tag på här nede? Köpte Skruf förut men de kändes helt skumma och kemiska, plus att deras styrkesystem e helt weird.

Uppskattar alla tips! Tack på förhand.

Hörselskadad mamma

F32. Jag är uppväxt med en mamma med grov hörselnedsättning. Hon kan inte teckenspråk. Vi har aldrig förstått varandra. Även när jag tror hon hört vad man sa så når vi inte varandra. Detta har alltid gjort mig arg och frustrerad.

Jag saknar min pappa som dog för 2 år sedan. Min syster känner likadant som mig.

Lång historia kort, mitt senaste försök på partner slutade även de olyckligt. Vet inte om jag har dåligt omdöme eller stirrar mig blind på min dröm om ett svenskt familjeliv men för andra gången står jag här tomhänt och mer ihålig än nånsin.

Har ingen åldersnoja då jag är unga 25 men nånstans försvinner en bit utav mig för varje gång jag blivit bedragen. Till synes spelar jag mina kort väl över vad som förväntas utav av en vuxen man idag men tycks inte vara till någon tröst. Missförstå mig inte jag anser mig inte vara perfekt, långt därifrån. Men jag har verkligen en sund inställning och räds definitivt inte att jobba på mig själv för den rätta.

Summa sumarum är det mig det är fel på? Letar jag på fel ställen? Är jag för tidig på bollen? Hade uppskattat lite perspektiv från er alla sunda människor där ute!

Oj vilken respons jag fick, hade inte ens räknat med en bråkdel. Vill tacka samtliga för era unika och personliga svar❤️

Hey

Im a teenager from Estonia and planning to study in Sweden once i graduate gymnasium, in about 3-4 years. I plan on studying journalism or something along the lines of that. I study in one of the top gymnasiums in my country and I am motivated. I also am planning to learn the language in my free time but would prefer the university to have courses in english. It would be great if someone could help me study the language and/ or give tips about studying in Sweden and give university recommendations and tips. Any advice is welcome and feel free to dm me.

Tjabba tjena hallå!

Jag försöker gå och träna minst tre gånger i veckan. Under de senaste två åren eller så har jag från och till försökt mig på att köra protein bars efteråt, men jag har dels inte hittat någon jag precis är nöjd med, och de är väl i stort sätt bara godis med lite mjölkprotein i, vilket känns lite kontra till varför jag tränar till att börja med.
Dock gillar jag att ha något litet som jag bara kan ha i väskan och käka på vägen hem.

Fick nyligen smakprov på Wasas crunchy bites, och tyckte ändå de var helt OK. Det fick mig att tänka på att det kanske finns andra alternativ därute som är mer najs än bara protein bars. Gärna som går och köpa i bulk, så man slipper springa till affären så ofta också.

Har någon något bra tips?

Side note: I en ideell värld så skulle man väl bara koka ägg och ta med, men:

• Vill inte ha massa äggskal bland träningskläder
• Kommer inte ha tid att koka ett nytt varje gång innan jag går
• Bulk-koka blir drygt om jag gör 3 för veckan men bara kommer iväg 2 gånger

Lite därför jag lutar mer mot färdigpacketerade grejer.

Kör bara på tv-ljudet idag och tycker att det inte är så dåligt. En soundbar med subwoofer skulle göra massvis tror jag!

Finns det nån modell som inte kostar skjortan? Vad rekommenderas?

Would a native Swedish man date a woman online who lives in a different country seriously or is that more of a casual situation they wouldn’t be too invested in?

Met a Swedish guy online and have been chatting. Verified that he’s real and all that. So I’m not worried that I’m being completely catfished…just more like maybe led on? Or wondering if he’s just doing this for fun?

I’m in my mid thirties, so it’s not ideal to get wrapped into something that isn’t going anywhere…or to travel for nothing but maybe a hookup.
I know Swedish men around my age are more casual about dating/settling down than men in my country but this is the only Swedish guy I have any experience with. So I guess another question is what are Swedish men typically like so I can get a baseline? 😅🫠

And apologies for not writing in Swedish! I’m still learning the language and thought the translate feature might work better for you if I just stuck with what I know best.

Jag har en tonåring som inte är myndig. Om jag då pratar om cannabis med läkare så kontaktar de socialen just för att min son inte är myndig. Detta är vad jag hört och läst. Är det någon som har mer info om det är så det fungerar i Sverige.

Jag anser att vi är en normal familj och inga problem. Det är alltså ingen som far illa här.

Har rökt i många år. Nu får jag ont i bröstet. Värst med vape. Bättre med vaporizer.
Upplever även denna smärta med Thc godis och tincture droppar.
Det är mer en obehaglig känsla än smärtkänsla i bröstkorgen men känns jobbigt.
Det känns även jobbigt att kanske behöva sluta med cannabis som jag älskar. Det suger verkligen.
Finns det någon som haft liknande problem men hittat en lösning utan att sluta med cannabis?

Vågar jag gå till en svensk läkare och prata om detta?